.

Fast dagen knappt har börjat har Nix varit med om en hel del. Bilåkning, eftersom vi skulle på affären. Där blev han lämnad i bilen i ca 3 minuter och när vi kom ut igen låg han på filten på sätet och väntade. Jag blir förvånad, eftersom han uppenbarligen blivit en riktig morsgris. Så fort jag går upp på övervåningen sätter han sig nedanför trappen och piper. Dags att börja ensamhetsträna "på riktigt" snart, har läst att det är viktigt med iallafall dvärgpinscher då de vill följa med på allt.

Iallafall.. sen for vi till verkstan eftersom Christian skulle hämta något till jobbet. Där fick jag mig en till överraskning. Nix kan minsann gå i koppel hur bra som helst, bara han vill. Vi tog en liten tur runtom där och han pinnade på, fort dessutom! Sen träffade han b.la Christians pappa för första gången. En sak märkte jag väldigt tidigt och fick det bekräftat även idag. Om en människa sätter sig på huk och hälsar på Nix som om ett högt ljud skulle krossa honom (med andra ord oääändligt försiktigt och lågmält) så blir han väldigt reserverad. "Varför är du så försiktig? Försöker du lura mig? Är du farlig?" undrar han och vill inte komma fram. Om man däremot sätter sig på huk och pratar med normalhög och glad röst så kommer han fram på en gång med svansen viftande. Jag själv har aldrig varit försiktigare med honom än med en större hund. Ramlar han ner från soffan så frågar jag med glad "skojröst" (som gör honom glad): "gick det bra grabben? Vad har jag sagt om att stoja så i soffan?" sen tar jag upp honom igen, klämmer lite här och där för att se att allt är i sin ordning och sen är det inget mer med det. Nix är en smidig hund, smidigare än en chihuahua (så jag antar att det kommer ifrån dvärgpinscher-sidan) och dessutom är han snabb som en raket. Han är så mycket tåligare än vad folk först tror när de ser honom!

Vidare har han träffat skotern för första gången. Christian startade den och åkte en sväng här ute på gräsmattan när vi var ute. Det var lite småläskigt till att börja med, han småsprang upp på trappan och satte sig. Jag satte mig på huk en bit bort och pratade glatt med honom: "vad var det för en brummande jättehund? vilken konstig grej va?" och han började vifta på svansen. Jag gick och hämtade honom och satte ner honom på betryggande avstånd från skotern och Christian började åka på gräsmattan. Jag pratade glatt med Nix hela tiden och när Christian hade stannat gick jag fram till skotern. Nix vågade sig nästan ända fram när skotern var igång och så fort den stängdes av kom han springande.

Jag vägrar ömka med honom och hålla på bara för att han är liten. Redan när vi hämtade honom såg jag att han var väldigt social och nyfiken då han kom springande mot oss på en gång och det är ett drag hos honom som jag ska bevara. Därför säger jag åt alla att sluta upp med att vara så jädrans försiktiga. Han är för tusan en hund som vilken som helst! De gånger han är lite smårädd skäller han. Då börjar jag prata med honom (med helt vanlig, lite glad röst), visar honom det som skrämt honom och sen är det lugna puckar. Jag är stolt över mig själv eftersom jag märker att han litar på mig. Alla upplevelser ska vara så positiva som möjligt, och vi har hittills lyckats väldigt bra med att göra dem så. Dessutom märker jag att han tycker att jag är rolig och det känns rent ut sagt skitbra!

Det är såklart svårt att veta vad man har att vänta sig när man köper en blandrashund. Chihuahua är jag bekant med sen förut, men dvärgpinscher har jag bara läst om. Än så länge vet jag inte vilken av raserna han är mest lik, varken till utseendet eller till personligheten. Han är mer framåt än de chihuahuor jag har träffat, men verkar (än så länge) inte besitta något av den dominans som det sägs att båda raserna och framförallt dvärgpinscher har i sig. När Mythos och Nix umgås syns det tydligt att det är Mythos som bestämmer. Men Nix har ett naturligt självförtroende som jag har läst att dvärgpinscher har och detta självförtroende brukar visst göra dem till naturliga ledare bland sina hundkamrater. Nix verkar ärligt talat inte bry sig. Han är skämtsam och rolig, mysig och trygg i sig själv. Vill någon annan bestämma så visst, vem bryr sig? Men så är han bara 10 veckor också, självklart kan det förändras. Men jag hoppas att jag lyckas bevara den här underbara, nyfikna och lyhörda hunden i stort sett som han är.

Nix har självförtroende men är inte allt för självständig. Han är modig och tuff, men inte kaxig. När han lärde Mythos att hans matskålar inte var farliga gjorde han det på ett sätt som om han sa "Ja, kanske ser de lite läskiga ut, men kolla här, de är inte farliga. Kom igen, du vågar också!" istället för "Haha, din mes, kom igen nurå!" Så kan man beskriva Nix. Han hade kunnat vara hur kaxig som helst, med tanke på sitt självförtroende och sin nyfikenhet, men han väljer att inte vara det. Ja, jag förmänskligar honom en aning =p.

Vill tacka Pia för att vi fick äran att köpa denna lilla grabb, han gör dagarna otroligt mycket roligare och jag ser fram emot åren med honom!